Jag tar min kamera och ger mig ut bland blommor och blader. Jag håller på att lära mig ta makrobilder. Hittar en växt, som jag studerar genom kameralinsen - en oxalis av något slag, kanske en vulcanicola - det där med namn är inget för mig, glömmer lika fort som jag hör det.
Hur ska jag disponera bilden? Ska jag sätta skärpan på en enda detalj? Ska jag låta bakgrunden ta upp motivets färg? Livets tråkigheter glöms bort för ett ögonblick. Jag hör inte ens fåglarnas kvitter. Jag är koncentrerad till hundra procent på min bild av blomman. Skärpedjupet är väldigt begränsat med en makrolins.
När jag är klar känner jag mig tillfreds med att ha uppnått en av mina delmål här i livet.
