Toppen på idegranen har nästan gett upp. Min dotter dömde ut den. Den ska bort. Nederdelen är vacker.
Igår dök hon upp tillsammans med sin familj och sina svärföräldrar. Alla gick snabbt till verket och på nolltid var idegranen tuktad och toppen finfördelad och förpackad i svarta sopsäckar. Nu ser man grannens hus.
För ett par år sedan påbörjade jag en föryngring av fläderbusken med hjälp förstås. Igår hjälptes min svärson och hans far åt. Det gällde att få grenarna att ramla åt rätt håll. Man var tvungen att vara två och ha en viss råstyrka.
Råstyrka fanns även hos mina barnbarn, som bar de nedsågade stammarna till den kärra, dotterns svärföräldrar hade med sig.
Det var kvinnorna, min dotter och hennes svärmor, som tillsammans med barnbarnen, släpade ihop grenarna. Här gäller finess och fingerfärdighet. Tänk,
vilka underbara människor det finns. Båda familjerna har egna trädgårdar att ta hand om. Ändå tar de sig tid och hjälper mig.
Idag åkte jag till den lokala soptippen och tömde soppåsarna. Jag kände mig så onyttig igår, som bara stod och fotade och bestämde, om man behövde något klargörande, hur det skulle vara.
Där, på soptippen, var fjärilarna.
Och flugorna.
Länk:
helgbilden