Idag köpte jag en ros och tog en promenad till minneslunden på kyrkogården. Den ligger ganska högt i samhället, utsatt för vindar. Jag stack ned rosen i en enbuske, så den inte skulle blåsa iväg.
Sedan stod jag en stund i den kalla snålblåsten framför denna sten. Jag kom att tänka på min dotter. Jag blev alldeles varm inombords. Vi träffades förra veckan över en lunch och pratade. Det kändes precis så här - hon omslöt mig på alla sidor och höll mig i sin hand. Älskade dotter.
Länk: onsdagstema 303 - väder
När det nya året blir "vanligt"
47 minuter sedan
6 kommentarer:
Fina bilder, men lite vemodigt....
Så fint! Ha det bäst! /Lotta
Fint men sorgligt. Tack för att du ville dela med dig av detta.
Ha en fin onsdagskväll.
Kram
Älskade mamma! <3
Så fint du skriver om din dotter och dig! En ros som inte ska blåsa bort ... livsnära blir det ..
Vackert så man blir tårögd igen. Du har en fin dotter. / Britt
Skicka en kommentar