Han höll sågen med ena handen och i grenverket med den andra. Det var lite segt. Plötsligt ger grenen han sågar i efter. Han var inte beredd på det. Jag ser hur sågen sjunker genom luften. Min man greppar hårdare i den, den går fortare, den tjuter, allt medan den faller nedåt. Jag ser som i ultrarapid hur den sjunker millimeter efter millimeter, fastän allt går blixtsnabbt. Jag står som förstenad och kan inte göra något. Sågen svischar förbi min mans högerben med ett par centimeter. Han släpper taget så att den stannar. Jag ser hur han är blek. Ingen av oss säger något.
I år har vi tagit hjälp. Äppelträden har sågats in till bara skelettet. Min man behöver inte såga mer. Lycka är att ha en oskadd man. Vi kan fortsätta att njuta av ett relativt bekymmersfritt liv - det är en stor lycka att kunna.
Mer lycka hittar du på bloggen blandrosorochbladlöss från fredag.
