Kommer ni ihåg hur det började med de små orden - "dags att sova". Det var mammas varma, mjuka röst. Jag låtsades inte höra.
Hon upprepade tålmodigt lite tydligare, lite högre - "nu måste du lägga dig".
Nu hade jag fått min order. Den var glasklar. Jag kunde höra det på tonläget. Det mjuka, lågmälda, varma, omfamnande började försvinna. Klangen var lite hårdare.
Dags ta till första knepet: min underläpp darrade, mungiporna drogs nedåt, ögonen blev blanka. Snart skulle säkert tårarna komma.
Det hjälpte inte. Hennes läppar var som ett rakt streck. Bokstäverna som kom ur hennes mun var fetare men de var fortfarande små, gemena - "gå nu och lägg dig".
Jag använde andra knepet: jag blinkade några gånger, så att en tår kunde rinna nerför kinden.
Hennes andetag var snabbare, så ett ljudligt, djupt andetag. Bröstkorgen vidgades. Hennes ljust blå ögon signalerade, att nu räcker det. Det fanns inget mer utrymme för diskussioner. Befallningen upprepades för femtioelfte gången. Nu var det stora ord och stora bokstäver, VERSALER. Utropstecknen gick inte att räkna.
GÅ OCH LÄGG DIG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Länk: övriga lördagstema-bloggare
CITAT om en outhärdlig man ...
21 timmar sedan