Hon upprepade tålmodigt lite tydligare, lite högre - "nu måste du lägga dig".
Nu hade jag fått min order. Den var glasklar. Jag kunde höra det på tonläget. Det mjuka, lågmälda, varma, omfamnande började försvinna. Klangen var lite hårdare.
Dags ta till första knepet: min underläpp darrade, mungiporna drogs nedåt, ögonen blev blanka. Snart skulle säkert tårarna komma.
Det hjälpte inte. Hennes läppar var som ett rakt streck. Bokstäverna som kom ur hennes mun var fetare men de var fortfarande små, gemena - "gå nu och lägg dig".
Jag använde andra knepet: jag blinkade några gånger, så att en tår kunde rinna nerför kinden.
Hennes andetag var snabbare, så ett ljudligt, djupt andetag. Bröstkorgen vidgades. Hennes ljust blå ögon signalerade, att nu räcker det. Det fanns inget mer utrymme för diskussioner. Befallningen upprepades för femtioelfte gången. Nu var det stora ord och stora bokstäver, VERSALER. Utropstecknen gick inte att räkna.
GÅ OCH LÄGG DIG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Länk: övriga lördagstema-bloggare
5 kommentarer:
så smart var jag aldrig,
Dagens andra applåd :-) Så fin bild med virkade vackra under den fina röda kudden med ditt namn på!
Hade du också svårt att komma i säng. Men så finurlig du var. Fast hon hade sett knepen förut. / Britt
Fint inlägg! Jag var alldeles för kvällstrött så det där med läggandet var aldrig något problem, men däremot fanns det andra tillfällen när mamma måste ta till stora bokstäver och många utropstecken, som när min bror och jag bråkade.
Så fint du beskriver de små orden som blev allt fetare och större. Så där var det ju och är säkert fortfarande...
Härligt beskrivet!
Skicka en kommentar