LEV I NUET MEN LÄR AV HISTORIEN

fredag 4 november 2016

Ögonkontakt med hästar


På mina promenader runt Ösmo träffar man för det mesta på hästar. Jag höll mig på avstånd i början men har blivit lite modigare, så att jag har kunnat gå närmare dem. De verkar väldigt intresserade och nyfikna.

De är så lugna, står stilla i hagarna, tuggar på något för det mesta, eller står bara och tittar på mig. Jag vet inte om den ögonkontakt man får med en häst påverkar en på samma sätt som ögonkontakt med en hund. Men det känns i alla fall bra att bara stå där och se varandra i ögonen.

Länk:
Camera Critters 447
Saturday Critters 151

7 kommentarer:

eileeninmd sa...

Hello, the horses have beautiful eyes. Love the horses, great photos. Thank you for linking up and sharing your post. Happy Saturday, enjoy your weekend!

olgakatt sa...

Ögonkontakt med en häst är annorlunda än med t ex en hund. Bl a för att hästars synfält är annorlunda, de har ögonen mer på sidorna och ser inte precis rakt fram. Men visst tittar de på oss med sina vackra bruna ögon och när de kommer fram till en använder de nog mest mulen att lukta och känna och puffa på oss med.

carol l mckenna sa...

Magnificent and beautiful horse and great photos ~ thanks,

Wishing you time your way ~ to enjoy ^_^

Äventyret framtiden sa...

Hästar verkar så oerhört kloka och visa, precis som om de kan se igenom en på något sätt. De kanske kan det också

Bevare mig väl sa...

Bra bilder av hästen, det stora graciösa djuret vars ögon inte ser in i våra. Någon gång sa någon att se inte hästen i ögonen - då utmanar du den och den vill genast rangordna - då har du inte längre den kontakt du vill med hästen - ska du rida, hoppa eller köra den så må du närma dig den på dennes villkor men ändå visa att du bestämmer ...
om det stämmer vet jag inte ..
Ha en fin söndag!

Hannele på Hisingen sa...

lite lite rädd för dem

Karin sa...

Hästar verkar vara släkt med elefanter, tycker jag. har man tur träffar man en häst som kan läsa ens tankar. Lycka! Jag brukade träffa en häst regelbundet under ett par år i det stall där ett av barnbarnen brukade rida. Om jag inte gick in till honom och gav honom lite hästgodis frustade han besviket och skrapade irriterat med hoven. Särskilt de gånger då jag försökte smyga med att jag var där, eftersom jag glömt att ta med godis. Om jag i stället gick in till honom, klappade honom och pratade igenom problemet. "Sorry, idag kommer jag tomhänt, men jag vill gärna träffas ändå..." då blev det varken frustande eller stampanden.